Salubrin-vin

Igår postade jag ett tips om sajten Vinfynda här på bloggen. Kände mig rätt nöjd med min affär, tills jag smakade på vinet igår kväll.
Doften var skarp och jag tyckte jag kände igen den från något jag har i badrumsskåpet.
Smaken var en aning bättre. Med det menar jag att den var 'bara' vedervärdig, medan doften var fullkomligt vidrig. Hustrun tog några munnar innan hon sade stopp. Själv plågade jag i mig nästan ett halvt glas, medan jag funderade på varifrån jag kände igen doften. Den var ohyggligt bekant, och avlägsna associationer rullade runt nånstans långt ned i de mer dammiga delarna av bakhuvudets undermedvetna.
Till slut kröp det fram: Salubrin. Den där glasflaskan som morsan plockade fram när man sprungit in i brännässlorna för att hämta en förlupen frispark.
Vid närmare granskning av vinflaskan, upptäckte jag årtalet 2000 i halvt oläsliga krumelurer på etiketten. På baksidesetiketten beskrevs vinet bland annat som en passande kompanjon till grillat kött. Inget om myggbett eller getingstick. Slutligen: Kan lagras i upp till fem år.
Fem år? Det är 2006 nu.
Vinfynda skriver på sin sajt om kvalitetsgaranti, och pengarna tillbaka till den som inte är nöjd. Det ska bli ett sant nöje att utforska om den garantin är värd namnet.
Värst av allt är dock att jag redan givit bort en flaska, till Svågern. Att återgälda hans och Svägerskans trevliga partaj i lördags med en sjuttifemma Salubrin var inte vad jag tänkt mig.